Header
LEAVING SWEDEN FOR USA JANUARY 31, FOLLOW ME ON MY ADVENTURE.

Vardag, Skriva
Borta bra men hemma bäst, brukar man säga va ?
Jag kan dock inte riktigt avgöra om jag föredrar att vara hemma framför att vara utomlands och resa. Jag älskar ju att utforska nya, gömda platser i världens alla hörn och jag hatar att befinna mig i Stockholm.

Trots att jag inte vill bo i Stockholm utan med Norr om landet så respekterar jag P's beslut i att inte vilja byta jobb och flytta, trots att det känns som att jag aldrig kommer att kunna uppnå mina mål och drömmar här där jag är nu. Men är man trygg och trivs på sin arbetsplats så är det ju en otroligt viktig och bra fördel, jag hoppas att jag också känner så någon gång.

Jag vill inte bo i Stockholm, kort sagt pga att jag vantrivs här.
Inte för att jag inte trivs i mitt hus med min sambo och hundarna, utan för att Stockholm kommer med så mycket stress. Vart man än går så jagas man utav måsten, man blir bokstavligen överkörd utav barnvagnar och påsprungen utav folk, SL sätter ut korta pendeltåg under en lördags eftermiddag vilket resulterar i att tågen är proppfulla, stockholmare är stressade och på språng är de även otroligt självupptagna och faktiskt, otrevliga..

Sedan är väll jag inte som alla andra, jag har länge kämpat mot socialfobi och ångest, jag är nog lite som en alien. Jag vandrar hellre i skogen än i stan och jag har inga som helst problem att vara för mig själv. Jag reser hellre till en plats jag vet inte är en "turist" ort - Självklart besöker jag gärna dessa med, men gärna under en dag eller max två isådanafall.
För mig är det jobbigt med människor och det är jobbigt att umgås med människor i hög grad. Men det här är ingenting som jag ser som en dålig grej längre, jag trivs i att vara mitt eget sällskap och jag är fantastisk precis som jag är. Ja, så har jag ju mina hundar, men de är ju en del utav min vardag och en del utav mig, så de blir automatiskt inräknade i det jag gör dagligen.

Ibland känner jag mig som en fånge här i "storstaden", jag vill bo nära fjäll och lång bort ifrån all stress och alla människor. Samtidigt så tänker jag göra det bästa utav den här situationen för att forma en vardag som väger upp mot det jobbiga och dåliga. Jag har länge funderat över om och när jag ska dra igång med mitt företag. Öppnar jag det här i Stockholm så lär jag även fastna här, verkligen fastna - Utan chans att någonsin kunna flytta, typ.

Det är ju ett hunddagis som jag vill dra igång och att öppna ett dagis för att två år senare flytta till typ Jämtland kommer knappast att hålla, så det är liksom som att jag tar ett beslut i om jag ska stanna här, föralltid och bara finna mig i det här och göra det bästa utav det, undvika storstaden precis som jag gör dagligen idag, eller om jag ska satsa på detta i ett senare kapitel, någon annan stans i landet.. Jag får dock ångest utav tanken att jag måste skjuta upp på mina planer..
När sker då detta? Vad ska jag ta mig till tills det sker?

Hursomhelst, blir jag fast här så behöver jag en kompromiss känns det som, från mig själv så kräver jag en stuga i norr, nära skog och fjäll, dit jag kan åka när jag känner för det och behöver lugn och ro i själen. Det skulle jag nog kunna leva med. Längre bort än så lär jag inte komma huvudstaden..

Well, nu är jag hemma igen..

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hundarna, Skriva

Hej på er.

Jag tänkte nu skriva ett ganska jobbigt inlägg, trots att jag är otroligt stolt över mig själv i dessa omständigheter..
Pågrund utav att jag inte längre vill att folk ska lyssna på det dom hört så ska jag nu berätta min egna historia, den sanna historian om mina två bästavänner Lindsey och Maggie och om vårat förhållande här hemma..


Trots att historian om Lindsey drar sig längre än detta så tänkte jag börja skriva om när hon flyttade hem till mig, mest för att inte göra detta inlägg längre än vad det kommer att bli..

När Lindsey flyttade hem till oss i November förra året var hon sjuk och jag visste om detta, jag visste även om att jag skulle få ytterligare en reaktiv hund att arbeta med - Lindsey's svårigheter är dock främst tilliten till människor.
Jag visste inte om det skulle fungera mellan Lindsey och Maggie när jag tog hem Lindsey. Men jag hade inte hjärta att lämna henne där hon tidigare bodde (jag hade velat ha hem henne i två år dessutom) så jag chansade, vilt och det gick över min förväntan. Maggie är som hon är, men det fungerade, hundarna sov i soffan med varandra, drack ur samma vattenskål, åt i samma rum och sov i sängen med oss tills den dagen jag var ute med dem själv en snöig dag i Januari och vi möts utav en schäfer som springer bredvid en cykel. Hund = trigger, Cykel = trigger.. Ja, ni kan ju lista ut vad som hände. Schäfern gjorde ett utfall och cyklade sedan vidare, kvar stod jag med två hundar som båda gjorde brutala utfall mot schäfern, tills den försvann utom synhåll och istället för att sluta så riktade bägge hundarna frustrationen och tog ut det på varandra, Där stod jag, i snö färgat till rött utav blod. Maggie blödde från ögat - trodde jag. Som tur var visade det sig vara ett sår strax över ögat, jag trodde på riktigt hon skulle bli blind. Det jag lärt mig från min tid i Spanien är att själv hålla lugnet så gott det går, men det är svårt när man bevittnar sina två favoriter i en blodig fight, det är ganska svårt att sära på två tikar på 25kg som bara matar på mot varandra, gång på gång på gång.. Dock så avbröt Lindsey bråket väldigt snabbt och jag gick då hem med Maggie i koppel och Lindsey lunkade efter mig med några meters avstånd. Det blev ett veterinär besök och jag började fundera ut en plan, en plan för att inte göra en allt för stor grej över detta..
De närmaste dagarna, när Maggie hade tratt och åt smärtstillande höll vi hundarna ifrån varandra när de befann sig inne i huset med hjälp utav kompostgaller, men en dag när jag kom hem så möttes jag utav båda två vid dörren och efter det så lät jag det vara så, dock höll jag ständigt koll och fick tydligt visa vad som gällde (nu menar jag att jag satt upp vissa regler hemma, inte att jag bytte träningsmetod. Jag har alltid använt mig utav positiv träning) jag valde dock att inte gå ut med bägge hundarna själv på dagarna, utan de fick en varsin långpromenad och när P kom hem efter jobbet så gick vi på en gemensam långpromenad allihopa och tro det eller ej men dagarna rullade på precis som innan, jag fick dock alltid tänka lite extra för att undvika det onödiga.


I April så hände det dock igen, det som inte fick hända. Denna gången vet jag inte vad som triggade igång det riktigt.. En tidigt morgon var det, P hade precis åkt till jobbet och jag låg halvvaken i sängen med hundarna och kollade på en serie på datorn och helt plötsligt så rök mina tjejer ihop igen, gång på gång fick jag bort dem från varandra, men de hittade en väg att ta tag i varandra igen och efter några minuter började jag få panik, det var blod på golvet, hundarna morrade och bet varandra så jag ringde P och han tog sig hem från jobbet. Slagsmålet hade flyttat sig från sovrummet till hallen och halsbanden låg någonstans på marken, jag hade ingenting att ta tag i och jag såg bara blod stänk på väggarna, någon av hundarna började gnälla och skrika mitt i slagmålet och jag kände hur jag bara föll ihop inombords, på något höger så fick jag tag i Maggie och kastade ut henne genom ytterdörren ut på gården och gick ut efter henne, efter mig smällde jag igen dörren. Maggie gick och badade i dammen och det var nu jag kände hur det började bränna i armen och ser då att jag blödde otroligt mycket, jag hade ett 5cm djupt hack i min arm.. (När jag kom hem dagen därpå så berättade P för mig att allt blodstänk förmodligen kom från min arm efter att ha sätt skadorna på hundarna.) Maggie flyttar sig från dammen och går upp mot stallet, med armen i högläge går jag upp efter henne, i bara en stor tshirt. Jag möter P's farmor och precis i denna stund kom även P från parkeringen upp till stallet. Jag ropar att han måste gå in i huset där Lindsey är, ni förstår - jag vågade inte kliva in själv. Hur hemskt det än låter, men jag trodde att efter det där skriket så hade hon dött. Tack och lov så var det inte så. Lindsey var uppspelt och hade ett sår i benet..
P's pappa körde mig till sjukhuset och P och min mamma tog hundarna med sig till Albano i Danderyd där Maggie ännu en gång fick sys i ansiktet och Lindsey fick sys i benet.. Under tiden hade P's farmor och min lillebror börjat torka upp allt blod hemma hos oss, så fint av dom. Jag hade inte kunnat komma hem till det tror jag, inte som jag mådde..

På sjukhuset fick jag sova över efter en operation i fingret, läkaren ville vara säker på att ingen led eller sena gått sönder. Jag blev nämligen även biten i fingret. Mitt sår på armen plåstrades om, eftersom att det var så djupt och ett hundbett så ville de inte göra någonting förrän om ca 3 dagar pga risken för infektion pga bakterier osv. Jag grät när jag vaknade och jag grät tills jag somnade på sjukhuset, inte för att jag hade ont eller för att jag hatar att sova på sjukhus utan för att hela min värld hade rasat ihop. Jag skulle behöva ta ett beslut som jag verkligen inte ville göra, jag skulle behöva omplacera en utav mina ögonstenar. En utav de tre själar som får min vardag att rulla på framåt..
När jag kom hem igen så hade mamma Maggie hos sig i en vecka ungefär, jag kan inte beskriva med ord hur ont det gjorde i mig varje kväll för att jag helatiden hade i tankarna att jag skulle behöva omplacera en utav dem. Jag menar, hur ska jag någonsin kunna leva utan Maggie som jag levt ihop med i tre år, som tagit hand om mig när jag mått som värst och hur ska jag någonsin kunna leva utan att vakna upp med Lindsey bredvid mig, Lindsey som är en sådan speciell hund, som litar och räknar med mig.. Ni förstår - Lindsey har öppnat upp sig så mycket under dessa månader hos oss, hon har blivit en annan hund, en självsäker hund, en hund som kommer och pussar på en på morgonen, en hund som räcker fram en leksak mot dig för att hon vill att du ska ta tag i andra änden och kampa med henne. Hon har även blivit sjukare än förr, trots detta valde jag att några veckor senare lägga ut en annons om att hon behövde omplaceras. Jag grät när jag skrev varenda ord och jag var så stolt när jag beskrev hur hon var i annonsen. Min fina, fina, speciella Lindsey. Vår vardag såg nu ut på det sätt att vi delade upp huset i två delar med ett kompostgaller mellan hall, de två sovrummen och köket och vardagsrummet, båda delarna har även egen anslutning till varsin hundgård. Min vardag gick ut på att aktivera hundarna så mycket som möjligt och att miljöträna med Lindsey och träna hundmöten med Maggie. Under denna tid blev mina vänner besvikna på mig för att jag inte hörde av mig eller kunde ses, men jag hade inte tid. All den tid jag hade nu skulle spenderas med L & M, all tid på dygnet, inte en minut fick gå förlorad.. Jag var besviken och ledsen över att folk hittat på egna historiar om vad som hänt oss, jag valde bara att berätta om händelsen för några stycken för att unvika detta, utan att lyckas tyvärr. Varför kunde ingen bara sätta sig in i min situation och försöka förstå vad som händer? Jag mådde sämre psykiskt pga att folk pratade om hur dålig jag var och tänkte konstant på vad folk tyckte och tänkte om mig, men trots detta så kämpade jag vidare. Den person som säger till mig att jag inte kämpat med det här är en person som inte vet hur det är och jag hoppas att den personen aldrig behöver få reda på det heller..
F
lera svar på min omplacerings annons senare så valde jag att plocka bort den. Att omplacera Lindsey gick inte, om det inte var till en otroligt kunnig hundperson. Lindsey går inte att släppa till vem som helst och det skulle ta tid, kanske veckor för dem att lära känna varandra - och tydligen hade ingen den tiden. Min kära Ani prövade ha Lindsey ett tag, men det fungerade inte för dom.. Men eftersom att jag, Maggie, P och Lindsey blev vana med att ha vardagen såhär så blev det automatiskt att jag sköt på tanken och planen att placera henne.. Kanske ett själviskt agerande, jag hade svårt att acceptera tanken att placera henne och ville egentligen inte göra det.. Jag började fundera på "varför ska jag göra det? Vår vardag fungerar ju otroligt bra just nu"..
Eftersom att jag studerar hemifrån så fungerade det som det var, ingen klagade, allting var lungt. Hundarna fick deras egna lång promenader på förmiddagen, de aktiverades dagligen, låg och tog det lugnt i varsin hundgård på dagen och gick en gemensam långpromenad (med P) på eftermiddagen/kvällen. Tack vare vårt stora hus och att jag studerar hemifrån så lät jag det vara såhär. Jag fokuserade istället på att aktivera mina hundar så mycket som möjligt.. För någon vecka sedan så var jag hos veterinären med L, vi kollade njurarna - gjorde ett ultraljud och tog massa prover och tyvärr så har hon pga sina tidigare problem utvecklat njursvikt och detta är ännu en anledning till att jag inte kommer att omplacera henne, för så länge det fungerar för oss såhär så går det bra.. Många tycker kanske det är själviskt utav mig, eller det vet jag att vissa tycker.. Men jag tänker inte sluta hoppas och tro att det här fungerar, för igår så hittade jag mina hundar liggandes bredvid varandra med kompostgallret mellan dem, rygg mot rygg låg de och sov.

Så mina vänner, man ska inte lyssna på allt man hör. För dom historier jag hört om mig och mina hundar är inte sanna. Det här är vår historia och vi kommer att fortsätta kämpa..

Jag vill förtydliga att hundarna aldrig är i samma rum om inte både jag och P är hemma.
Men vår vardag ser ut såhär nu och vi mår bra, så sluta lägg näsan i blöt. Tyck precis som du vill, men säg det inte och hitta absolut inte på historier som inte stämmer, tack.


Likes

Comments