Header
LEAVING SWEDEN FOR USA JANUARY 31, FOLLOW ME ON MY ADVENTURE.

Vardag

Med risk för att låta riktigt deprimerande nu så syns det verkligen att sommaren snart lämnar oss. Det blir mörkt snabbare på kvällen och fåglarna går och lägger sig tidigare nu än vad de gjorde i Juni, trots detta så ligger sommarvärmen som tur är fortfarande kvar i luften, myggen är ute och partar och hästarna står i sommarhagen och äter gräs. Men allt somrigt runt omkring så kan jag inte sluta tänka på att sommaren snart är förbi - fastän vi har mer än en månad kvar på sommarmånaderna. Men mörkret faller tidigare än för bara någon vecka sedan och det gör mig förtvivlad. Varje höst önskar jag att jag kunde hålla kvar i sommaren liiite längre. Men ännu är inte sommaren förbi, tidiga mornar och varma dagar är fortfarande att se fram emot.

Sent igår kväll var jag och promenerade längst skogsstigen som går runt sommarhagen med bara en ljuslykta och ina skor i handen som sällskap. Tystnaden som lägger sig om skogen är fascinerande, någon gång ibland hör man en uggla och ibland så fastnar min fokus på hästarnas betande och frustande från hagen, känslan utav grus och gräs som smeker fötterna där jag går. Åh, vad jag trivs, jag älskar verkligen att bo såhär.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Vardag

Det har hänt igen.. Inatt fick jag min andra sömnparalys.
Precis som förra gången vaknar jag mitt i natten av att en man står och kollar på mig, till skillnad från sist så står han inte i dörröppningen utan han står och kollar på mig genom vårt altandörrs-fönster som leder direkt in i sovrummet. Jag kan inte röra mig eller säga någonting, det ända jag kan göra är att blunda och hoppas på att det går över snabbt. Någonstans i mitt huvud så tänker jag för mig själv att det är en sömnparalys som jag går igenom just nu "Blunda och andas så försvinner det". Även fast jag tänker det här så är allt så himla verkligt, det står verkligen en man och kollar på mig genom altandörren och när jag åter igen öppnar ögonen så står mannen inte längre utanför altandörren, nu står han inne i rummet. Nere vid fotänden av sängen och stirrar. Nu grips jag typ av panik och känslan man få av att inte kunna röra sig är obeskrivlig. När jag väl kommer ur tillståndet så skriker jag högt och väcker både hundar och min pojkvän. Jag tvingade P att gå och kolla på altanen om det var någon där, det var det ju inte. Såklart.

Hursomhelst minns jag sist jag hade sömnparalys och hur rädd jag var för att somna efter det, jag låg på P och tvingade honom att vara vaken tills jag somnat. Om han var det vet jag faktiskt inte, men det kändes bättre av att höra att han skulle vara vaken tills dess att jag "sov som en stock". Den här gången kändes det dock så närgånget. Den här gången var han vid mina fötter, han nuddade nästan sängen. Tidigare har jag bara vaknat och sett honom på avstånd stå vid dörröppningen.

Usch, jag ryser nu.. Kaffe på det va...


Bild från google.

Likes

Comments