Header
LEAVING SWEDEN FOR USA JANUARY 31, FOLLOW ME ON MY ADVENTURE.

Skriva

Jag har knappt sovit någonting inatt.. Idag för ett år sedan vaknade jag upp runt 08 i min gamla lägenhet utav ett samtal jag fick av min bror Lucas. Han ringde mig och berättade att han var påväg hem till mig, för att lämna post och för att prata. Jag fick en konstig känsla i magen, ni förstår - Lucas brukar inte åka de 40 minuter som tåget tar hem till mig, bara för att lämna post och "prata". Väl utanför dörren står han en halvtimme senare tillsammans med våra "stockholmskusiners" pappa och de berättar för mig att vår kusin, som bor i Skåne, tagit livet av sig natten till idag. Kaffekoppen åker i golvet och jag grips av en sorts panikattack och nästa sak jag minns är att jag sitter vid köksbordet med Lucas som håller om mig.
Okej, nästa steg var då att ta oss hem till mamma. Där våra två småsyskon var, vår mamma, yngsta lillebror Jacob och hans pappa Jonas befann sig nämligen fortfarande i Skåne så det var alltså jag och Lucas, med hjälp av våra kusiners pappa som skulle meddela detta till våra småsyskon, det var så jobbigt, bland det absolut jobbigaste jag gjort. Våra kusiners pappa åkte så småningom hem till våra kusiner - Deras kusin hade ju dött också och de behövde sin pappa.
Vi satt i Anielicas stuga och kollade på någon skräckserie, med huvudvärk och smärta i kroppen så tog vi oss igenom dagen, mammas granne och vår vän Jenny bjöd oss på pizza framåt kvällen - Hon har nämligen personligen träffat vår kusin många gånger och jag tror att hon var väldigt ledsen hon med. Lite senare på kvällen kom Jonas och Jacob hem, mamma bestämde sig för att stanna i Skåne tillsammans med sin syster och hennes familj - Helt rätt, min moster behövde verkligen sina systrar då. Jag och Lucas åkte hem till oss och sedan minns jag inte så mycket mer utav den dagen.

Det här är första gången jag skriver om min kusin och berättar lite utav det som hände. Men jag har nog bara behövt ta ett steg i taget, i min egna takt. Även fast jag tycker att ämnet "psykisk ohälsa" är så himla viktigt (ännu viktigare nu när man upplevt det på ett helt annat sätt än tidigare) så hr jag behövt ta allt långsamt. Jag har besökt min kusins grav en gång sedan begravningen, en snabbis tillsammans med min mamma och min moster - min kusins mamma. Men jag har liksom inte sagt hejdå ännu, även fast jag gråtit mer än vad jag orkar. Jag behöver nog ta mig tid och ork att åka dit helt själv, någon dag när jag är redo. Så att jag kan säga hejdå, på riktigt.

Min kusin tog självmord, hon var född ett år tidigare än mig och skulle ha fyllt 25 i Oktober. Hon hoppade från en bro ner mot en motorväg, för att hon kände att samhället återigen vänt henne ryggen.

Idag hade vår mormor fyllt 72år, jag vet inte om det har någonting med det här att göra alls. Grattis på din dag mormor, hoppas ni har det fridfullt, utan sjukdomar och utan krav på hur man ska vara, vart ni nu är så är ni nog på et lättare plats är jorden..

Det är så sjukt att det nu är år 2017 och så många känner att vården inte hör en på det sätt som behövs för att man ska få hjälp att må bättre. Att det för givet antar att man är "friskt" och friskförklarar en för att man har orkat åka iväg och fixa naglarna på en salong, att psykologer och läkare svarar på det man berättar på ett så omänskligt sätt, som att de svarar enligt något det läst på en produkt. Ska man känna att de som är "utbildade" inte ens kan hjälpa en - Det får en att börja tänka på vad fan man gör här ? Om inte ens en "utbildad" person kan hjälpa dig utan oftast bara får dig att känna dig som en ja, produkt.. En oviktig sak som inte gör någon nytta här på jorden utan bara ställer till med problem, ska det vara såhär? Ska folk behöva känna såhär?

En annan väldigt viktig fråga, som jag ofta funderar på är ; varför är alla så jäkla elaka mot varandra?
Tänk vilken jäkla skillnad det hade vart om vi människor bara lät bli att skriva eller säga det där superonödiga som kan få en annan person att må så himla dåligt, tänk vilken skillnad bara det hade gjort i vardagen..

Vi borde lyfta upp ämnet psykisk ohälsa och lära oss att prata om det. Vi borde framförallt vara snällare mot varandra och behandla varandra lika med respekt.

Jag har suttit och tänkt på hur jag ska vara och vad jag ska göra denna dag, som för ett år sedan var den värsta dagen i mitt liv. Det känns som att man blir påmind av det man upplevde för ett år sedan och det gör ont..
Jag tror dock att jag funnit styrka i alla denna sorg och smärta. Tack för att jag fick dela 23 år tillsammans med dig Julia, det ända jag önskar mig nu är att du var här tillsammans med mig. Jag saknar dig och kommer alltid att sakna dig. Trots att jag hatar det val du gjorde så älskar jag dig så obeskrivligt mycket.


Mvh Alicia Ally Liljevret Bergman - Äter medicin för ADD, depression, sömnsvårigheter och ångest/Socialfobi.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Vardag

Helgerna går så himla, himla snabbt nu under sommaren. Förmodligen för att vi har så himla roligt helatiden så det är väll bra antar jag. Men det känns som att jag omedvetet räknar ner sommardagarna och känner att jag inte kommer hinna med allt som jag egentligen vill göra nu i sommar, åh..

I lördags började jag och P hursomhelst vår bilfärd mot Dalarna, först skulle ett snabbt stopp hos min bror göras - Han fick nämligen den stora äran att vara hundvakt nu i helgen, hehe.

Väl i Dalarana så stannar vi vid en restaurang där vi alla ska mötas upp och tillsammans dra vi iväg mot en fors, för idag var nämligen dagen då jag skulle trilla i vattnet - mitt i forsen och förevigt komma ihåg Sofia som ropar "Alicia, Ta tag!" samtidigt som hon sträcker fram sin paddel mot mig. Japp, det var precis som en film.
Det var dock lite läskigt att känna vilken kraft vattnet hade mot en och snudda alla stenar som man åkte över..

Det här måste väll vart precis innan jag föll i. Men jag kan ju säga såhär iallafall, att både jag och Sofia prövat på forsränning for real liksom. Både i båt och i vattnet hahah. Sofia ramlade nämligen i gången innan mig, när hon åkte med Timmy. Jag minns hur jag såg henne åka upp och ner med vattnet längst forsen, haha undra hur jag måste sett ut...

Men shit vilken jäkla kick man fick, det var så otroligt roligt alltså.
Strax efter att Sofia får tag på mig där i vattnet, när jag ligger halvt över båten så brister vi genast ut i gapskratt och mitt i allt detta så släpper mitt grepp om båten och jag fortsätter åka omkring neråt för forsen, hehe. Well, det är ju garanterat någonting jag kommer minnas för livet iallafall!

Nästa år siktar vi mot att forsränna i Idre, kanske hyra en liten stuga också under en helg. Låter ju faktiskt inte helt fel. Ellerhur?

Efter forsränningen åkte vi in till Borlänge och hämtade upp mat och Timmys hund Sasha för att bege oss ut till Sofias stuga och grilla. Det här är förresten första gången jag är i Dalarna, är inte det lite konstigt? Mja, om man inte räknar med en festival som jag befann mig på för några år sedan förstås...

Tacktacktack Spanien för att du hjälpt mig hitta så underbara vänner och tacktacktack Sofia och Timmy för i helgen, had a blast for sure!

Likes

Comments